Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granstubbens saga, af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granstubbens saga
319
Länge räckte dock icke stubbens dröm, ty vid
minnet af nordanstormen, som bröt hans kraft,
vaknade den gamle och suckade : — Hvarför blef jag till
här i verlden då jag nu måste gå bort utan att lemna
spår efter mig.
I samma ögonblick kände stubben en förunderlig
rörelse liksom om en tanke blifvit väckt och slagit rot,
och snart märkte han också att det skimrade
någonting grönt, som gick fram liksom ur sjelfva hj er
te-roten.
På många år hade icke stubben känt sitt hjerta
klappa, men nu slog det högt vid tanken:
— Jag får åter lif! Jag växer upp igen!
Med hvarje dag, som gick, blef grönskan ur
stubbens inre allt större och friskare, men i stället för barr
blef det små krusiga blad, som bredde ut sig, liksom
för att täcka förgängelsen.
— Detta är icke jag och likväl kommer det från
mig — tänkte stubben, och när till sist små hvita
blommor gungade mellan de krusiga bladen, visste han ej
om han skulle vara glad eller sörja som förr.
När sommaren kom hade de hvita blommorna fallit
af, men i stället lyste purpurröda bär uppe i stubben,
som förundrade sig öfver denna förvandling.
En dag hördes glada barnröster i skogen, och de
kommo allt närmare stubben, som mycket väl kände
dessa ljud, ty den tiden han bar täta grenar hade
några små en regndag sökt skydd under hans gröna tak,
Nu skulle barnen helt säkert skynda förbi utan att
märka honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
