Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf Drake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drake hade nu återvunnit den ton af kall öfverlägsenhet,
som han alltid brukade mot sin omgifning, och hans blick fäste
sig med sin vanliga förstenande glans på den tillfrågade.
Men öfver Ingrids drag spelade ett till hälften dystert,
till hälften spotskt leende. Hon svarade lugnt:
– Illasinnade människor sprida mycket förtal, och
enfaldiga människor tro helst det dåraktigaste. Dock må
jag säga, att jag känner icke litet af det förflutna, ty jag
har lefvat länge, rönt mycket och genom flitigt iakttagande
vunnit någon insikt i en viss konst, som ej ligger öppen
för alla...
– Nåväl?
– Konsten att i den yttre människan, såsom i en
dock ofta dunkel spegel, skåda den inre.
– Hvad menar ni?
– Att jag ej, som det kringirrande folkets kvinnor,
ransakar handens linier för att läsa en människas öden,
utan vida tydligare utletar dem på hennes panna... Önskar ni...
– Vid Gud! utbrast Drake och tryckte hastigt hatten
på hufvudet, – ni är en farlig kvinna. Jag önskar
ingenting röna af dylika djäfvulska konster. Uppfostrar
ni er dotter i denna hemliga visdom? Hon är dock alltför
skön att varda en kvacksalfvande häxa.
– Ni har således sett min dotter?
– Ja, svarade Drake, i det han steg upp och axlade
sin sammetskappa, – hon kan i framtiden varda en annan
Dyveka och förhäxa en konungs hjärta. Farväl!
– Herre till Sjövik, sade Ingrid hastigt, – då ni
kommit under mitt tak, så stanna än ett ögonblick!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
