Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Förhöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag förstår, inföll Suenonius, – Satan kan döfva
armar, det är kändt, och han vill här komma sin tjänarinna
till hjälp.
– Tillåt mig föra protokollet, sade den unge
friherren; – äfven min ene arm är visserligen döfvad...
– Såå! utbrast Suenonius och länsmannen på en
gång, och den senare företedde en bild af den djupaste
förskräckelse.
– Men orsaken därtill, fortfor Adolf,- - är det fall
jag gjorde, då min släde stjälpte i natt under yrvädret,
och jag hoppas, att den genom Ingrids försorg snart skall
varda frisk. Däremot är min högra hand i brukligt tillstånd,
och om ni tillåter ...
– Skrif då hvad jag sagt, nådige herre, uppmanade
Suenonius, under det Adolf intog länsmannens plats.
Under tiden hade Elin tvekande närmat sig prästen.
Hon såg honom rädd och bedjande i ögonen och sade:
– Tala ej så hårda ord till min mor, bäste herre!
Du skrämmer oss.
– »Du!» röt Suenonius och stötte flickan tillbaka.
– Har din hedniska mor lärt dig att äfven i det yttre
visa sidvördnad för Herrens tjänare?... Dock, tillade
han med mildare röst, då han varseblef det bedjande
uttrycket i Elins ansikte, – jag dömer dig kanske för
hårdt. Förlåt min häftighet, mitt barn! Min själ är i
upprördt tillstånd ... Men dina böner äro spillda på
hälleberget, ty min plikt bjuder mig förfara med stränghet.
– Gå ut, Elin, sade Ingrid och klappade sin dotter
på hufvudet; – dröj en stund hos vår grannkvinna och
kom sedan tillbaka! Detta samtal skall, som jag hoppas,
icke räcka länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
