Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Förhöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nej, jag vill icke gå ifrån dig. Låt mig stanna här!
– Lyd mig nu som alltid, mitt barn! Jag tror,
att vi ingenting hafva att frukta.
Elin tvekade. Hennes blick riktades än en gång
bedjande på prästen, och vände sig från dennes dystra
anlete till den unge Skytte, som nu slutat skrifva.
– Lyd din mor! Jag stannar hos henne, tills du
återvändt, sade han med ett uppmuntrande leende, som
likt en ljusstråle trängde till Elins hjärta.
– Du är god ... du skall försvara henne, så tänkte
Elin, och detta hopp läste Adolf på hennes panna och i
den innerliga blick hon skänkte honom, i det hon långsamt
gick ut.
– Jag har nu skrifvit, sade Adolf till Suenonius.
– Vill ni höra?
– Nåväl!
Adolf läste:
»På herr pastor Suenonius’ fråga, hvarför ej Ingrid
på Tallmossen bevistar gudstjänsten i kyrkan, svarades af
henne närmast med de orden, att hon och hennes dotter
fira sin andakt hemma genom läsningen af Guds
klara och tydliga ord, det hon förstår, hvilket åter ej är
fallet med herr pastorns predikningar, emedan de, i stället
för att förkunna Kristi kärleksfulla lära, som bjuder
frid på jorden och människorna en god vilja, sysselsätta
sig med teologiska, för allmogen obegripliga tvister och
hufvudsakligen gå ut på förbannelser öfver papister,
kalvinister och synkretister. Och tillfogade nämnda Ingrid
sin enfaldiga mening, att det på jorden finnes nog hat och
kif, utan att man tarfvar höra sådant från predikstolen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
