Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johanna nyfiket mönstrade, doldes af kappan och den vanliga
bredskyggiga hatten. Det förekom flickan, som om
den bronsryttare, hon en gång sett i ett af Stockholms
grafkapell, hade stigit från sitt fotställ för att förlusta sig
med en nattlig ridt.
Så snart Vanloo hunnit förbi, ämnade Petrus och
Johanna lämna sin tillflyktsort, då gossen vid en blick
utåt vägen utbrast:
– Och här kommer en vandrare. I kväll är här
lifligt på vägen.
– Han kommer från Signildsborgshållet, hviskade
Johanna rädd. – Tänk, om det är kusken! Tänk om vi
äro upptäckta!
– Åh prat! Kusken är det icke; det ser jag på
gången, ty kusken är hjulbent, sedan han var ryttare i
världen.
– Det är herr Adolf, inföll Johanna.
– Honom ha vi nu sett ett par gånger förut vid
den här tiden. Och alltid tar han vägen inåt skogen. Kanske
han också har något möte, du! Men med hvem kunde
det vara? Där inne i skogen bor, såvidt jag vet, ingen
vacker flicka. Men kanske han ämnar sig åt Sjövikshållet; där
finnes mer än en rödblommig tärna, det vet jag.
– Petrus, sade Johanna hastigt, – du kan göra
mig och min goda fröken en stor tjänst...
– Hvilken då, kära du? Jag är bums färdig.
– Tyst, tills han gått förbi!
Johanna hade ej misstagit sig. Vandraren var Adolf
Skytte. Han gick med raska steg, men valde ej den
månbelysta vackra vägen, som mellan insjön och en
sträcka snöhöljda kullar ledde till Sjövik, utan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
