Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast stördes af det knastrande ljudet från brasan. Elin
läste så tydligt i moderns ansikte, att hon tyckte sig se
och höra något, att flickan själf började tro på verkligheten
däraf.
Men hon visste ej af hvad slag denna syn kunde
vara. Hon tänkte på spöken och andar, om hvilka hon
hört talas; hennes inbillning förespeglade henne, att någon
dylik öfvernaturlig varelse var i annalkande och snart
skulle visa sig för hennes blickar... Och vid denna
tanke flög en iskall rysning genom henne; hon såg sig
darrande omkring efter en tillflyktsort... Men då hon
påminde sig, att hon var ensam med den hjälplösa modern
i en enslig skogskoja, fjärran från likar, då förde
hon händerna öfver sina ögon, tillslöt dem och afvaktade
på detta sätt det fruktade ögonblicket.
Var det verklighet? Var det en villa, fostrad af
hennes öfverretade inbillningskraft? Hon hörde nu, äfven
hon, dån af hästhofvar. Det vardt starkare, det kom
närmare. Elin segnade på knä och var nära att förlora
medvetandet, då hon väcktes till full sans af modern,
som med ett gällt fröjdeskri utbrast:
– Det är han... min son... Arnold!
– Hvad säger du? ropade Elin utom sig och sprang
upp. Ingrids änne strålade, hennes kropp darrade under
en förtviflad ansträngning att resa sig upp ur stolen.
– Fort, fort! Elin, hvar är du? För mig ut! ropade hon.
Men Elin kände sig förlamad af öfverraskning,
förvåning och fruktan.
Hästens tramp ljöd nu så tydligt, att man hörde
hvarje slag af hans järnskor mot vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
