Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så glad, och vi kunde ha en så treflig afton, som vi hade
fordom.
– Han nalkas, mumlade Ingrid, i hvars anlete
hvarje muskel spändes; – jag ser honom tydligare.
– Hvem ser du? frågade Elin med förnyad ångest.
– Ryttaren. Han kommer allt närmare.
– O, Gud! Nu drömmer du åter! ropade Elin och
brast i gråt.
– Nej, Elin, nu drömmer jag icke. Gråt icke, barn!
– Kanske hon vaknar, om jag tänder ljuset och
gör upp en stor brasa, tänkte Elin och skyndade
verkställa detta.
Elden fattade snart i riset; den sprakande brasan
spred i förening med ljuset ett festligt sken öfver kammaren.
Elin iakttog ängsligt, hvad verkan detta skulle göra.
Ingrid satt stilla, som försjunken i sig själf. Hennes
ögon förblefvo slutna.
– Hör, sade hon efter några sekunders tystnad och
lutade sig fram, som om hon lyssnat; – hör du icke
slag af hästhofvar?
Elin lyssnade, men hon förnam intet annat ljud än
vindens hviskande, vemodiga sång i skogen.
– Jag hör intet, svarade hon suckande.
Ingrid lyssnade åter. Hennes ansikte, hela hennes
gestalt uttryckte spänd väntan. Det hemska uttryck, som
förut hvilat öfver hennes drag, var försvunnet. Hennes
mun log, hennes armar höjdes stundom, som om hon
velat utsträcka dem till en kär väns omfamning, men
nedföllo åter kraftlöst i hennes sköte.
Så förflöto några ögonblick under en tystnad, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
