Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har till er stort förtroende och vill nu visa det, då jag
begär råd i en sak, som rör mig nära som fader och
äfven äger sammanhang med det ärende vi nu hafva för
händer. Frestaren har äfven hemsökt mitt hus ...
– Ha! tänkte Suenonius och lutade sig mot herr
Johan, som fruktade han att gå miste om något af de
ord, som uttalades af dennes läppar.
– Och han kunde icke såra mig i en ömtåligare
punkt, ty han har träffat fadershjärtat. Min son, mitt
enda barn, är på rysliga villovägar ...
– Jag vet det och beklagar er djupt, nådige herre ...
– Ack, ni vet icke det värsta, herr pastor, suckade
lagman Johan och omtalade nu, hvad han under den förflutna natten hört om Adolfs förhållande till Ingrid och Elin.
– Mina misstankar äro således sannade, utbrast Suenonius, – och en förklaring gifven på det, som jag nästan skulle trott oförklarligt!
– Edra misstankar?
– Ja, sade Suenonius, – ty jag har redan länge
känt och förvånat mig öfver det ogudaktiga deltagande
er son visat dessa djäfvulens barn.
Och det vardt nu Suenonius’ ordning att förtälja. Han
omtalade först den unge friherrens uppförande under förhöret i Ingrids stuga och öfvergick därefter till en redogörelse för det besök Adolf hade gjort i prästgården samma afton Suenonius återvändt från sin ransakning hos
Karin på Moen. Att redogörelsen var hållen i de mörkaste färger behöfver icke påpekas, men vi böra, ledde
af rättvisa mot mannen, tillägga, att han ej med vett
och vilja doppade sin pensel i lögnens färger; han målade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
