Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Elin återkom till medvetande, befann hon sig på
landsvägen, med bundna händer släpad framåt mellan
länsmannen och den ene af drängarne. Framför sig såg
hon sin mor gå med osäkra steg mellan de andra karlarne.
– Ser du, sade länsmannen, – ser du, din mor
vänder sig om och ser efter dig. Därmed menar hon
att du skall gå vackert och stadigt och icke ge hals eller
åbäka dig ... ty det tjänar i alla fall till ingenting.
Denna uppmaning var öfverflödig. Elin vacklade tyst
framåt med sänkt hufvud och halfslutna ögon, utan förmåga af en redig tanke.
Så skred det sorgliga tåget genom skogen, än höljdt
i granarnas och furornas skuggor, än försilfradt af månen,
som nyss uppstigit öfver synranden.
Då Nils märkte, att flickans späda lemmar darrade
af köld, sade han till länsmannen:
– Håll litet!
– Hvad står på?
– Hon fryser, stackaren, sade Nils och krängde af
sig sin grå vadmalskapprock – och så häxa hon är, lär
hon nog ha känsel, hon som andra.
Med dessa ord svepte Nils sin kappa kring flickan
och fattade henne åter vid armen.
Ehuru Elin knappt kände kölden, förstod hon dock,
att drängen menat väl, och detta bevis på mänsklighet
grep henne så djupt, att hon brast i tårar.
Hennes tankar började nu klarna, men endast för att
isa hennes blod långt mer än hvad kölden förmådde.
– Hvart för man min mor och mig? frågade hon sig
själf, och för att skingra den kvalfulla ovisshet, som fyllde
hennes fantasi med de rysligaste bilder, tog hon mod till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
