Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig och vågade tilltala länsmannen, ehuru hennes läppar
knappt förmådde gifva väg åt de darrande orden.
– Herre! sade hon, – hvart för ni oss? Skola vi nu genast dö?
– Nej, bevars, svarade länsmannen med så vänlig
ton, som det anstod att bruka mot en trollpacka, – gå
icke och skräm dig med det! Det kommer nog att tåla
en tid, innan vi kommit så långt. Du kan väl begripa,
att allt skall ha sin lagliga gång ... ransakning och hofrätt och dom och så vidare ... Nu är det intet farligt å
färde: bara ett litet förhör inför lagmannen, och sedan
kronoskjuts till Stockholm, där du får bo i själfva kungliga slottet under kungens egna rum ...
Elin andades lättare; hon hade inbillat sig, att man
släpade henne rakt till bålet. Efter en stunds tystnad
frågade hon:
– Lagmannen är ju herr Adolfs fader?
– Jaha, det slår in, fast han just icke har stor
heder af ... nå ja, det kommer mig icke vid ... Tig,
min mun, så får du honung! ... Herr Adolf, tillade han
bakslugt, – är visst en god herre? Tycker du icke det?
– Ack jo! svarade Elin och kände sig lifvad vid
tanken på, att det var Adolfs fader, inför hvilken hon
skulle ställas. Han måste, tänkte hon, vara lik sin gode son.
Och under hela vägen sysslade nu hennes tankar
med Adolf; han var det ankare, som hon i hopplöshetens
natt sökte trygga sig vid. Hennes gång vardt lättare; hon
tyngde ej mer på den pustande länsmannen, hon fruktade
nu knappt det mål, till hvilket hon fördes.
Då tåget anländt till Signildsborg, samlade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
