Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men den unge Skytte stod med några hastiga steg
framför bödeln, stötte denne tillbaka och emottog samma
ögonblick i sin famn Elin, som stum och dödsblek kastat
sig till hans bröst.
– Hvad ... huru? utbrast ändtligen Suenonius; – hvad,
du förlorade son, du gudahädare, du tempelskändare,
vågar du äfven visa ditt ursinne här i Herrens
helgedom? Djärfves du med brottslig hand ingripa i lagens
gång? Vet, att vi äro församlade här i Guds och i
lagens förenade namn ... Ut, ut!
Och Suenonius, hvars blod ännu var i hjältesvallning
efter den dust han nyss bestått med själfve Leviatan, gick
med blindt raseri mot Adolf, fattade med sin ena hand
om Elin och grep med den andra Adolf vid bröstet.
– Du rasar mot döden, eländige, ropade Adolf och
kastade angriparen med ett väldigt knytnäfslag till golfvet.
Ynglingen var utom sig ... ögonblicket var kommet,
då den vulkan, som länge sjudit i hans barm, skulle
spränga väg åt sina lavaströmmar och i ett enda ohejdeligt utbrott utgjuta dem.
– Grip honom! Han är besatt af djäfvulen! Grip
honom! skrek Suenonius, i det han med spänstig styrka,
lik en sårad tiger, sprang upp, för att ånyo kasta sig mot Adolf.
Denne hade i samma stund lösgjort sig från Elins
armar och ryckt sin värja ur slidan.
Han såg bödeln och dennes handtlangare,
hörsammande Suenonius’ befallning, färdige att rusa på honom ...
han såg Ingrid uppvakna ur sin dvala och med förfäran
stirra framför sig ... han kände Elin åter slå sina armar
kring hans lif ... och rundt omkring sig hörde han skrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
