(Vid logen Hoppets Skölds utflykt framträda flera personer, bland vilka särskilt märkas basblåsaren Gustafsson, den rastlöse bestyraren Dahl, den listigt skämtfulle talaren sam den dystre, dansande smeden Blomström. Särsklid uppmärksamhet väcker den unge målaren, kallad Pudding --- ett stockholmsbarn --- som varit inne på återupptagning två gånger och som från huvudstaden medfört de senaste dansnyheterna.)
1. Se, leden förvirras och vackla
strax innan vi sätta igång.
Där rusar, röd som en fackla,
basblåsarn i vildaste språng.
Sin tuba så ivrigt han tager
ur säcken, som liknar en kjol.
Det är, som när Skaparen drager
ur molnet sin blänkande sol.
Sin skäggkvast så lystet han trycker
mot bastubans svällande mund.
Det liknar en kyss, o, min Frida,
i musikens välsignade stund!
Skarorna stula att vackla,
vid smattret vi sätta igång.
Standaret, likt fladdrande fackla,
det flyger från glimmande stång.
2. "Var var det, som slog mej på kinden,
som slog mej i ansiktet nyss?"
Standartofsen flög ju i vinden
och gav dig en smällande kyss.
På fanan, den ljusblåa flamman,
syns globen med polerna små.
Än kramas den häftigt tillsammans,
än åter den väldig ses stå.
Den bild, som så skynklas av vindar,
den är utav Jorden, vår mor.
Se, runt om ekvatorn sig lindar,
ett bandage med en inskrift, jag tror!
Sulorna trampas och takta
på gatan, av daggen så våt,
och stirrande ögon betrakta
vår marsch och vår skinande ståt.
3. Men strax intill Frida sig vänder
en man, det är talarn, vi se.
Nu knäpper han hop sina händer
på skämt, som han sorgsen vill be.
Han ropar: "Papiret fallerar!
Spring efter papiret herr Dahl,
för annars mett härrskap riskerar,
att inte det blir någpt tal!"
Han blinkar så listigt och skakar
i luften så lustigt sin hatt.
Från myllrande ledet då brakar
som åska ett bullrande skratt.
Bastuban blixtrar vid kröken,
och tåget går halvt i en ring
mot skogen bak diset och röken
vid trum och vid klang och vid kling.
4. Flöjtisten, så mild uti dragen,
han torkar den blänkande stock
och sticker en näsduk bak kragen
och sjasar åt flugornas flock.
Men stirrande, ängslig, en annan
triangeln så plikttroget slår
med halmhatten långt ner i pannan,
där svetten som daggpärlor står.
Nu fanbärarn nästan tycks sjunka,
sitt läder han jämkar uppå,
och trummorna dundra och dunka.
Till vår svängbro vi hunnit ändå!
Landsvägens dammskyar fara
som rökpuffar ur en kanon
och svepa vår svettiga skara
i gyllne och rykande don.
5. Bak tåget hörs fnysa och frusta
en häst; han är eldig och glad.
Han drager en vagn till vår lusta
med röd och med gul lemonad.
Buteljhalsar gnistra och tindra
av ståltråd, de stängslena små,
som frustande gulldrycker hindra
att spruta sin flod på oss två.
Och klirrandet hörs trots musiken,
fast bastuban likasom drar
ur avgrundens djupaste riken
en förfärande jättefanfar.
Titta! Vid skogskanten simmar
vår ström med sitt blänkande sken.
Den stimmar i morgonens timmar:
"Drick av mej! Jag är nykter och ren!"
(Sedan de kommit upp på festplatsen, erinrar han Frida om, att de varit på detta ställe någon gång förut. Frida minnes nog.)
1. Känner Frida den platsen igen?
"Åh, jajamän, åh, jajamän,
vad jag känner den igen!"
Förr en bänk stod så murken bland skog...
"Jag minns den nog, jag minns den nog,
och jag minns, hur fågeln slog."
Där, som då fanns en ormbunksflock med daggigt spindelflor,
fladdrar tältduken festligt kring vårt glada "postkontor".
Men se, bjärken står vakande än!
"Åh, jajamän, åh, jajamän,
den har blivit som en vän!"
2. Festens gud skurit strå, brutit kvist...
"Det märkes visst! Det märkes visst!
Förr gick gräset till min vrist."
Nu Naturen fått kortklippt sitt hår.
"Ah, jag förstår! Ah, jag förstår!
De har klippt, så det förslår!"
Där blott finken i glädje slog sin drillande revelj,
dånar tuban vid fruset av en sockerdricksbutelj.
Men se, kullen är lik sig sen sist!
"Ja visst, ja visst! Ja visst, ja visst,
den har ej sin tuva mist."
3. Bäcken sinar, och mitt i dess lopp...
"En kaffekopp, en kaffekopp,
nu de låta få ett dopp."
Snart den böljan har mistat sitt blänk.
"Ja visst! Åh, tänk; Ja visst! Åh, tänk,
när vi sutto i dess stänk!"
Där, som förr stod en tall, du vet, med surr av myggor sång,
skiner väckareklockan högt uti en såpad stång.
Ruskor vaja så matt i dess topp.
"Ja, titta opp! Ja, titta opp!
Vimpeln snor kring gyllne knopp!"
4. Till Naturen ej Festen är vän...
"Åh, nänemen, åh, nänemen,
men nog _glädes_ man åt den!"
Frida yttrar sin åsikt så tryggt...
"Är håret snyggt? Är håret snyggt?
Jag tror blåsten är förryckt!"
Själv jag gärna vill tänka på de forna blomsterfält,
där bland fläktande tält de Fröjdens blåa fana ställt.
Väl, att björken posterar där än!
"Åh, jajamän, åh, jajamän,
den har blivit som en vän!"
1. "Hjälp oss baxa talarstolen!
Di har ställt'en mitt i solen!"
Undan, Frida, akta kjolen!
Skynda! Här man bråttom får!
"Gustafsson! Åhi å baxa...!"
Ovanför de fanor saxa:
Glober svälla, örnar flaxa
vilt när vinden går.
Hör bara, hur det skrattar:
"Ha ha!" --- Bland flaggor, hattar,
"Rättvisans" hjul jag fattar.
Kanske lyckan rår!
Blåsten kaffedoft oss sänder,
Gustafsson på tuban vänder;
droppa blixtra en i sänder
när han kaffet slår.
2. Medan lärkan ovan klingar,
mänskan, yr, vill kasta ringar.
Så beräknande jag svingar
ringen --- den i gräset tar!
Ej så lätt att spiken hinna.
Jag ett durchslag kunnat vinna.
Fridas ögon ivrigt brinna,
när jag kastet har. ---
Skjutbanans jättar falla,
nicka, när skotten knalla
matt. Sådan villervalla!
Bort jag Frida drar.
Jag vill gå, där fiskdamm glimmar
spegelstel, och reven simmar!
Allvar, fly i festens timmar
under hornfanfar!
3. Plötsligt ses bestyrarn rusa
fram i gräset. Flaskor frusa,
puffa, kling. "Ena ljusa
satar! Drickorna de lagt
mitt i solen, så de spricka!
Åtta hela sockerdricka!"
Hemska blickar kan han skicka!
Vrede och förakt. ---
Gungan tar sats och knakar
paret på brädan skakar.
Nedanför ängsligt vakar
ansvarsfullt en vakt.
Så med Frida vill jag fara
upp igenom luften klara
mot vår Junis runda skara
moln i snövit prakt!
1. Drilla på flöjten
och basa på bastuban! (horn)
Tiljor knaka
och stängsel skaka.
Dig närmre maka!
Jag vill ej försaka
den sprittande tavlan vid bastubans toner. (horn)
Systrar blyga
liksom sig smyga
till bröders rockslag och trogna bröst.
Blixtra bak granars rad
eskornetter klara,
blir jag i själen glad
utav skenet bara.
Frida, med blick i brand
och flammig rand på kinden,
ser, hur vart par tar land
hos biljettörn vid grinden.
Drilla påflöjten
och basa på bastuban! (horn)
Tiljor skaka,
och stängsel knaka,
och trummor braka
vid hornets röst.
2. Blek är Bestyrarn,
men skämtfull och nojsande (horn)
för han fröken.
Se, nobla kröken
på armen! Röken
står tät som i öken.
Han glider så oljig och backar så sakta. (horn)
Dolsk, han tager,
sin dam. Han drager
liksom magneten en synål gör.
Yrande, under hopp,
sadelmakarn dansar.
Halmhatt på huvudknopp,
skjortveck som ett pansar!
Detta så ystra par
från Fröjdens riken, Frida,
gör, att mitt hjärta tar
ett skutt på vänster sida!
Blek är Bestyrarn,
men skämtfull och nojsande (horn)
ut ur röken
han för sin fröken
och nobla kröken
på armen gör.
3. Dyster och sluten,
men säker och tvingande (horn)
Blomström spränger
en flock och tränger
sig fram --- han blänger
på vimplar och stänger.
Ser ut som han hölle en drunknad i famnen! (horn)
Systern bleka
med dragen veka
ej orkar neka
att följa med.
Pudding med snabba sving
löses från sin syser.
Damen går nätt omkring,
följer lätt och yster.
Konstfullt i snirklars garn
de klyva häpen skara.
Pudding, ett stockholmsbarn,
modernt kan dansa bara.
Dyster och sluten,
men säker och tvingande (horn)
Blomström spränger
en flock och tränger
sig fram. Han blänger
som var han vred.
4. Drilla på flöjten
och basa på bastuban! (horn)
Kjolar fläkta
och armar, sträckta
i höjden, fäkta!
Med ögonen släckta
nu systrarna hasas vid bastubans toner. (horn)
Näsduk flaggar,
och drickan fraggar,
där stängslet vaggar
vid polkans gång.
Frida med Talarn själv
--- städad dans! --- ses tjusa.
Tankfullt vid Nöjets älv
här jag böljor brusa.
Bländas av hornens sken
--- blixtar ut de sända. ---
Vinden tar fatt i gren
och börjar notblad vända.
Drilla på flöjten
och basa på bastuban! (horn)
Frida fläktar.
Hon visst försmäktar
Jag bjuder nektar
vid hornens sång.
(Ett stycke från dansbanan föreläser han allvarligt för Frida om nykterhetsrörelsens mening. Under samtalets gång framtränger friska hornackord från dansbanan och falla honom ganska skärande i talet.)
1. Men dock --- blott ytan kvinnan finner!
Flaggans frans, raket som brinner!
Fiskar tanklöst termometern ur dess silvervåg.
Allvar ej hon såg.
2. Nej, allvar bakom horn och fana,
kuttrande ej vill hon ana.
Ståltråd spränges, flaskan sprutar, glädjens blåstar dra.
Så vill kvinnan ha!
3. Men frågar jag, på stigen hala,
medan hornen fjärran tala,
"Vad är sociala grunder? Meningen, jag ber?"
Frida endast ler.
4. Och dock --- man här sig sammanflockat
för att Rusets vådor lockat.
Dessa bleka bröder stannat, trofast hand i hand,
tätt vid avgrunds rand.
5. Säg, mumla icke stämmor djupa:
"Hjälp oss --- låta bli att supa!"
Konjak purpras uti tanken, doftar: "Tag du mig!"
"Nej, jag hatar dig!"
6. Å, ej så lätt att låta vara
glaset med den drycken klara!
När den tänder yrans fackla, blodet dansar rött,
livet smilar sött!
7. Men var och en, jag säger Frida,
som en gång ett rus fått lida,
vaknat dödsblek i sin soffa, som i böljor går,
allvar nog förstår!
