Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilder från kyrkans fordna dagar: III. Utdrag ur en dagbok förd af Broder Bartholomeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ...».......–».«sp- .
Utdrag ur broder Bartholomei dagbok. 205
många, som legat öfwergifna, emedan alla deras anhöriga
förut dött. Wi hoppas om några, att deras ögon, förrän
nattens mörker kom, hade wändts till det sanna ljuset.
Annas yngsta barn har dött. Huru ömt hon wårdade
och wakade deröfwer utan tanka på sig sjelf!
Broder Konrad satt hos mig dag och natt under min
sjukdom; och när jag började att wederfås, låste han för
mig ur den heliga Skrift flera timmar å rad. Wi blefwo
då aldrig trötta att höra de wålsignade orden. För mig
woro de såsom stärkande och wederqwickande läkemedel.
När jag för första ängen lemnade sjukrummet, mötte
jag i dörren Otto, den jivrdne röfwaren. Han fattade min
hand och tryckte den till fina läppar. Man har«omtalat
för mig, att han hwarje dag kommit till min dörr morgon,
middag och qwäll, i hopp att få göra mig någon liten
tjenst. Huru kunde jag tro, o Herre, att Du ur den hårda
klippan skulle låta så mycken kärlek utströmma för mig!
Man förde mig till klosterträdgården. Jag fatt deri
solskenet en timma eller twå. Huru herrligt fåglarna sjöngo
den dagen!
Jims ZX
Broder Konrad har intagit min plats isjukrummet·, och
jag hans wid sjukfängen. Han är så tålig och tacksam för
allt. Stundom när febern är mycket stark, blifwa hans
tankar orediga och han tyckes drömma om att han äri
häftig strid, antingen emot otrogna eller emot ännu wärre
fiender, de onda andarna, som «tro och bäfwa«. Dock sy-
nes han aldrig förlora ur si te Honom, som segrade, då
Han dog; och wissa ögonbli tyckes han wilja hänga sig
fast wid Honom, såsom den drunknande wid räddnings-
plankan.
Jules 4.
J går, då jag stod i sjukrummet, just som stjernorna
förswunno wid morgongryningen, talade han mig till myc-
ket sakta; jag skyndade till hans bädd. -
«Jag har länge legat waken«, sade han; «jag har den-
na natt haft en förskräcklig strid att genomkämpa. Jag
tyckte mig sjunka ned i en djup afgrund. Man synder
tyngde mig ned mot det bottenlösa djupet. Under mig war
ingenting; hwadhelst jag wille sätta min fot på, eller
hålla mig fast wid, gaf wika och sjönk nedåt med mig.
Under den mörka afgrunden war en af eld och lågor; stilla,
ljudlösa brunno de alltjemt och kunde icke fläckas, «röken af
deras plågor steg upp i ewighet«. Jag kunde icke tala, det
hördes intet ljud i detta dödens rike. Allt så förtwifladt
ut, men i mitt hjertas djup omfattade jag Jesus. Man
händer omfattade ett föremål, som icke gaf wika. Det war
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
