Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds goda, men underliga vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela nyfikenhet på de underbara saker, hon
berättade; men den fyraåriga lilla flickan klättrade
upp på hennes knä, slog sina små armar om hennes
hals och ropade gråtande: »Elsa får inte fara bort,
får inte fara ifrån Hanna! Hanna skall gråta, ända
tills du kommer igen till henne.» Och barnets
häftiga gråt och snyftningar bröto nästan hela Elsas
mod; hon tryckte det intill sig och grät stilla och
tyst. Då hördes en knackning på dörren, och
innan hon ännu hunnit utplåna spåren efter tårarna
i de sorgsna ögonen, stod Erik framför henne,
lyfte med mildt våld barnet från hennes knä med
orden: »Se så, lilla Hanna, gråt inte nu; tag bror
med dig och gå till mor ute på ängen; jag skall
tala vid Elsa, att hon ej far ifrån oss.»
Och Elsa lofvade stanna hos dem, lofvade att
blifva Eriks hustru; gamle Lars gaf med glädje
sitt bifall till deras förening. — Med rörda, af fröjd
uppfyllda hjärtan tackade far och dotter tillsammans
Gud, som i sin vishet och allmakt hindrat dem att
gå sina egna vägar, efter sin egen vilja, och fört
deras oförståndiga förehafvande till en god utgång.
Midsommardagen införde Erik sin unga, lyckliga
brud i det enkla, men vackra hemmet.
—————
Sedan den dagen har något öfver ett tiotal år
förflutit; det lilla hemmet bär alltjämt samma prägel
af lycka, ordning, enkel prydlighet och stilla
förnöjsamhet. Omkring de lyckliga makarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
