Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
sina. anskrämliga bahytthattar, ur vilka bleka, exta-
tiska ansikten tittade fram. Det var, som om de
fångat himlens hemlighet som man fångar solen i
en spegel. De höllo upp spegeln, och skenet från
solen träffade åhörarnas ansikten, så att de bländade
slöto ögonen eller saligt logo, Och så dessa böner,
som varje anförande och bikt slutade med:
— Ack, käre fader, stig ned här till oss! Hjälp
oss med din goda ande! Tack för att du varit hos
mig i dag!
Det var, som om de talat till en kär bekant, som
nyss gästat dem och som de bådo komma igen.
Den stränge gamle man med mörkt skägg och
ljungande ögon, som Linnéa sett för sig, när hon
bett, försvann, och i stället stod där en smidig och
intagande Jesus, med ögon som logo och en röst som
smälte. Han var så lätt att förstå. Man ville gärna
be honom känna sig hemmastadd i ens stuga. Säkert
skulle han glatt hålla till godo.
Linnéa blev en frälst. De små soldaterna jublade
över att ha dragit en ung själ till Gud. Och hon själv
var lycklig. Hon kunde dock ännu icke besluta sig
för att bli frälsningssoldat och taga uniformen på.
Hennes far tyckte inte om det. Han sade att han
inte begrep sig på dessa sjungande människor, som
föraktade alla, vilka icke trodde som de.
En kväll hände det något. Det var ett stort fräls-
ningsmöte. Den ena efter den andra reste sig och
vittnade. Det var gamla frälsningssoldater, som
berättade om sitt forna syndiga liv, och nyfrälsta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
