Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Bell blinkade nervöst och följde långsamt efter
dem. Hon tyckte att hon för varje steg sjönk ned
så att hon med möda lyfte fötterna.
Där hade hon nu framför sig allt det, som lockade
henne hos kvinnorna, Men dessa två lämnade henne
ändå kall, därför att de inte voro Maj. Alltid var
det något särskilt hos en ung kvinna, som måste
finnas för att förtrolla Bell. En sömndrucken, lättje-
full blick, en plötslig, lyftande rörelse full av behag,
en lekande, svagt blå skugga under brösten. Och
åter var tanken över henne:
Hon måste berätta hela sanningen för sin gamla
vän.
Sanningen och lögnen, de voro ju lika varandra
som de där två unga gatstrykerskorna framför
henne, För henne, Bell, åtminstone, sammansling-
rade, omöjliga att skilja åt. Lögnens lem grep om
sanningens och ville inte släppa taget. Maj hade
förrått henne. Vad var det då för ord hon sagt till
sin syster, ord som liknade sanningen, som gåvo
lögnen sanningens dräkt?
Nu hade hon kommit helt nära de två andra. De
vände sig tvärt om, som om de anat att någon spio-
nerade på dem. Två munnar med skarpslipade
tänder skrattade mot Bell. Vassa blickar förföljde
henne, när hon gick vidare.
Och med ens tyckte hon att alla de svartklädda
varelserna, som nu åter döko upp på gatan och
kommo ut från husen med ljudet av suckande dörrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
