Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
kanske, välkänd och älskad av någon annan, ett
minne, som växte vidare i en annans själ, det skulle
finnas alltid. Så dogo de ej: inte Cecilia, inte
Angelas mor. De kastade icke skuggor på marken
efter sig och tryckte inga fotsteg i sanden, de funnos
till bara i hjärtan, som en gång älskat dem och som
de älskat, och den svaga viskningen från deras
röster gav rymden musik.
Bell drog häftigt Angela intill sig. Angela kände
hennes andedräkt möt sin kind. Hon ville rycka sig
lös, bli fri, men förmådde inte. Bell gav Angela en
kyss. Inte en öm kyss, sådan en mor eller äldre
väninna kan ge, utan en älskares kyss, het, passio-
nerad och utan behärskning.
Då hörde de utanför dörrar som slogo och Rikens
röst, hög och gäll, som talade till någon.
Angela sprang upp. Hon strök sig över pannan,
som om hon drömt. Hon såg ned på Bell. Hennes
klänning var i oordning, hennes smala mun glödde.
Nyss hade hon talat med sin milda röst om
Italien, om Cecilia, som var död, om sig själv, som
var ett hittebarn.... Och så. ..,
Angela kände sig upprörd och matt. Hon tyckte
nu att rökelsen varit nära att kväva henne. Vad var
det också för en berusning den förde med sig?
Luften var så kvav här inne,
Angela gick mot dörren,
— Jag gär, sade hon lågt i en rädd viskning:
Den andra rörde sig inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
