Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
— Ja, Italien är vackert, säde Bell. Du skall resa
dit en gång och se det. Man drömmer om det sedan.
Ibland när jag är mycket trött och varm, händer
det att en olivlund dyker upp i mitt minne och gör
mig glad. Ljusgrå träd med silkeslena blad och små,
svarta frukter, som smaka friskt och beskt mot
tungan, Då tycker jag ibland att jag måste vara
född där borta, där jungfru Marias ögon äro så
milda och vaka över allting. Kanske är jag också
född där. Jag vet inte alls, varifrån jag kommer.
Jag är ett hittebarn, förstår du.
Angela kände medlidande med Bell. Hon lade
självmant sin hand i hennes,
— Ibland när jag ser på min handled, sade Bell,
tycker jag att det sitter en liten nummerplåt där.
Jag var bara ett nummer bland en stor skara barn,
Något sådant kan du inte tänka dig.
Bell ville väcka Angelas medkänsla. Hon kände
att hon var på rätt väg. Om hon kunde vinna Angela
för sig, skulle svedan i hennes hjärta bli mindre.
Bell lade sin arm om Angelas liv och flyttade sig
närmare henne, Angela satt stilla. Hon kände sig
underlig till mods som inför något nytt. Hon såg på
Cecilias porträtt: den nakna kroppen under den
tunna slöjan. Det var ett levande spel i de där
smidiga lemmarna som tjusade. Och ändå var det
bara ett dött ting, det där fotografiet inom sin
breda ram. Och Cecilia var också död. En gång
skulle man leva kvar på ett fotografi: en åtbörd
13. — v. Krusenstjerna, Kvinnogatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
