Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204.
mätta och lugna det med varm mjölk, som runnit
upp ur deras bröst, stackare.
Men ett ord stack henne plötsligt. Det var det
där rysliga ordet hor. Det var Riken, som i sin
upphetsning och vrede tagit sjätte budet till hjälp.
Hon och målarmästare Persson hade ändå samma
uttryckssätt och syn på livet.
Linnéa reste sig långsamt.
— Jag går och packar då, sade hon, och frök-
narna ryckte till, när hon äntligen talade. Jag reser
hem till min lilla flicka. Jag är glad åt det.
Men Riken och Diken ville ändå inte låta henne
resa. Då var ju skandalen de fruktade där. Och
så måste de bönfalla Linnéa att stanna kvar. Deras
ställning var löjlig, det insågo de med pinsam
tydlighet. Och det retade dem än mer.
Den långa Linnéa såg ned på dem med ett svagt
leende. Hon var inte ond längre.
Hon tänkte på Stanny och Angela. De voro
hennes vänner. De hade med förtjusning hört talas
om lillan, Linnéa ville stanna för deras skull.
När Linnéa gått och stängt dörren efter sig, sågo
fröknarna med förvirring på varandra.
— Vi borde ändå kört bort henne, sade Riken
surt.
Där hade hon stått och lett åt dem, denna bond-
flicka med de kloka grå ögonen. Stolen, där hon
suttit, stod på sned mot väggen. Riken steg upp
och satte den hårt på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
