Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Linnéa försökte svara. Hennes skrämda ögon
blickade bönfallande som ett djurs upp i Angelas
ansikte. Slutligen fick hon fram ett par ord. Angela
slog ärmarna om henne. Ur tomrummet omkring
Linnéa sträckte sig med ens dessa vänliga armar
runt henne. De höllo henne hårt fast, så att hon
icke kunde glida ut i bråddjupet.
Så skulle Linnéa ha hållit om lillan då... då...
Hennes eget hjärta skulle öppnat sig och sänt en
blodstråle ned i barnets hjärta, så att det åter börjat
klappa.
— Jag är ledsen — så ledsen! viskade Angela
tätt intill henne,
Då äntligen grät Linnéa.
Angela satt stilla med bördan i sina armar. Hon
tyckte att krokiga och vassa klor höjde sig ur golvet
och växte fram ur väggarna. Livet var ett stort
kattdjur, som ibland spann mot ens öra och med
silkeslen tass rörde vid ens hud, till dess det plöts-
ligt lät sina vassa klor brista fram; rivande och
slitande i människornas kött, rysande av fröjd åt
blodet som rann.
Linnéa började tala vid Angelas axel. Hon talade
som en mor talar. Små drag ur barnets liv visade
sig för henne, Hon berättade för Angela, hur Viola
första gången börjat gå hållande sig i bordskanten.
Hur hon ibland snyftat i sömnen kämpande mot en
osynlig fara, slående omkring sig med små knutna
nävar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
