Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Då skymtade något mörkt bland gräset, Linnéa
såg när hon kom närmare, att det var en man som
låg där och sov. Handen hade han lagt över ögonen.
Håret föll ljust och krusigt omkring hans rödlätta
ansikte. Munnen gapade dåsigt och fult. Det var
Nils. Det är Violas far, tänkte då Linnéa hårt.
Han har aldrig älskat barnet. Han kallade det vid
elaka namn. Jag har alltid önskat att han skulle dö.
Då såg hon en padda komma från gräset. Slem-
mig, med svälld svart kropp, kröp den fram till Nils
och upp på hans bröst. Förtrollades den av hans
andedräkt, som stötvis trängde ut ur hans öppna
gap? Den ville dit, in i munnen, ned i svalget. Den
skulle kväva honom.
Linnéa väntade andlöst. Men i samma ögonblick
paddan ville taga ett hopp rätt in 1 Nils mun,
greps den av en hand, som kastade den långt ut
tillbaka i gräset. Och Linnéa märkte till sin för-
undran att handen var hennes,
Och hon vände sig om från den sovande mannen
i gräset, som en gång varit hennes älskade.
Hennes fars ögon lyste glatt emot henne.
— Man måste alltid, när man kan, försöka rädda
en människa från döden, sade han.
Och Linnéa gick åter mellan sin far och sin mor
stel och rak i sin helgdagsklänning. Men under det
svarta bluslivet böljade hennes bröst.
Av hans och min kärlek föddes Viola, tänkte
hon. Hon var en del av honom som hon var en del
av mig. Och jag ville döda honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
