Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Hennes far stack sin arm twnder hennes. Hon
kände det mjuka tyget på hans rock mot sin hand.
Hans närhet tröstade henne nu, som så många
gånger förr.
— Vi komma från Gud, sade han fast. Och vi
gå till Gud. Viola är redan hos honom. Du här
haft en svår vandring, och du får inte själv lägga
flera stenar på din väg. Nils har långt kvar. Gud
tar nog hand om honom också.
Och då kände Linnéa en ro komma över sig.
Hon vilade som ett barn i Guds hand. Men den
stora välsignade handen, som räckts ut efter henne,
tyckte hon var hennes fars,
Linnéa ryckte till, där hon stod vid fönstret.
Hade hon drömt? Flickornas röster och skratt hade
ett ögonblick kommit så långt bort.
Med ett ansikte vått av tårar vände hon sig in
mot rummet.
— Angela, sade hon sakta. Jag skall resa till
min far;
Men rummet var tomt. Angela hade tyst smugit
sig ut.
Och medan Linnéa började packa sina saker, stod
Angela under ett träd i trädgården. Den blå himlen
skymtade mellan dess blad.
Angela tänkte på Linnéas ansikte, sådant hon
nyss sett det. Hur det från djup sorgsenhet med
ens börjat lysa som förklarat av ett inre sken.
Vilka makter styrde den där unga kvinnan? Var
det Gud, som hon ibland talat om? Då måste denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
