Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
mig det. Det finns sådana kvinnor. De äro farliga
just för unga flickor som du, vilka inte förstå dem,
— Kan en kvinna vara kär i en annan kyinna?
frågade Angela. Jag har aldrig hört något sådant.
— Ja, men det har jag, sade Stanny.
Hon darrade litet, som frös hon:
— De äro olyckliga stackare, blöta som svampiga
djur. De draga och locka en till sig. Och är man
en gång hos dem, är man förlorad. Jag tror de lik-
som suga ut en, till dess man sitter där med tomt
hjärta.
— Petra längtar efter mig, sade Angela efter
en stunds tystnad. Hos Petra är det så fridfullt.
Där hemma på Eka känner jag igen allting. Dagarna
rulla i väg alla lika varandra. Ingenting händer. Här
är det oroligt. Människorna äro ju elaka. Det visste
jag inte förut.
— Var inte ledsen över det med Bell, fortsatte
Stanny sin egen tankegång. Trycker dig livet ibland,
som det gör med mig? Då ängslas jag. Så många
människor kommer man att träffa, så många öden
skola glida förbi. Jag tycker åren, de som äro kvar,
vila uppe på min hjässa. Jag skall lyfta av dem
ett för ett som som korgar, som jag sett italien-
skorna bära på sina huvuden, fyllda och tungt
lastade. Vart skall jag kasta dem? Hur länge skall
jag orka bära dem?
Angela vände sig leende mot henne.
— Vi spekulera och fundera, sade hon. Jag vill
börja leva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
