Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
— Jaså, du skall börja leva? Kanske på Eka?
frågade Stanny, nu också leende. Där det är så
fridfullt!
— Ack, jag menar inte där, sade Angela; Jag
tror att det väntar mig något någonstädes. Jag vet
inte var, Men jag drömmer om det. Och jag skall
känna igen platsen från mina drömmar, när jag
väl kommer till den.
— Skall du? Och finns det inte också en man,
som du vill älska, på den där platsen?
Angela blev med ens röd.
— Jag vet inte, sade hon dröjande. Jo, han finns
där. Och han har så sorgsna ögon. Första gången
i mitt liv, som jag var och såg ett stycke på teatern,
var det en av de uppträdande i det, som kom mig
att känna något... Han hade räddat en kvinna,
som kastat sig i vattnet. Jag tyckte att hans ögon
från scenen blickade rätt mot mig. De där ögonen
behärskade mig hela tiden, också sedan jag kommit
hem och lagt mig. De bådo mig om något. Jag blev
icke fri från dem. Kanske är det han som är mitt
öde, eller någon lik honom. Det känns så — jag
kände det så då.
Åter sutto de tysta. De hade en stark aning om
att de snart skulle skiljas. Med blickarna följde
de båtarna där ute. Vattnet hade svartnat. Och nu
steg månen upp. Den kastade en silverstrimma mot
deras fönster och silade fram under taket, lysande
på de grova bjälkarna, så att de syntes spröda och
genomskinliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
