Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
ungdom, trots det vita håret sonr verkade dött.
Och de blå ögonen hade ett underbart skimmer, som
flöt fram oavbrutet, så att man icke kunde få fatt
i blicken eller uttrycket i dem.
Angela drog med en suck efter andan. Åter denna
kvävande blomdoft ! Blommor stodo också överallt
nedstuckna i vaser, i fönstren, på skrivbordet, på
små runda bord.
Fru Landborg bad Angela sitta ned i en soffa.
Hon satte sig själv bredvid Angela och betraktade
henne länge med ett mångtydigt, litet gäckande
leende.
— Det är alltså er Stanny valt, sade hon med
sin sjungande röst. Jag är så glad att Stanny fått
en sådan vän,
Men Angela trodde henne inte. Hon kände allt-
jämt den fientlighet, som först träffat henne genom
rösten i telefonen, strömma emot sig. Hon kunde
inte svara, Ett ögonblick sutto de tysta, så började
fru Landborg tala.
— När jag först anade att Stanny fått en
väninna, sade hon, fick jag en stöt för bröstet.
Ack, hon skrev det visst inte genast. Men jag läste
mellan raderna i hennes brev. Hon var förströdd,
det märkte jag strax. Hon skrev om alla möjliga
likgiltiga saker, utom det där enda, som brände
henne. När man älskar, brinner man ju. Man tror
att inga andra märka något, förstår inte att den
hand man räcker fram är het, att ens ögon stråla, ja
att till och med likgiltiga ord man uttalar ha en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
