Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
skratt eller ett utrop, hest skärande i nattluften,
som om någon skrikit på hjälp:
Framför Jacob och Dora rörde sig ett par, Det
var en sjöman och hans flicka. Hans krage med
de vita ränderna lyste emot dem i mörkret. Han
hade lagt sin arm ’om hennes liv. Hon gick nästan
haltande, emedan hon hela tiden med kvarn-
hjulshatten på sned lät sitt huvud vila på hans
axel. |
— Jag kan icke se på de där, Jag får kväljningar.
Det är ju avskyvärt, hörde Jacob hur Dora plöts-
ligt bröt ut.
— Då gå vi över på andra sidan, svarade Jacob
lugnt, men han kände ett starkt medlidande med
henne:
Vad var det som så kvalde henne? Varför kunde
hon inte se på andras smekningar utan att frysa
och må illa?
När de voro över på gångbanan, sade han för-
siktigt:
— Jag tyckte de voro riktigt nätta, sjömannen
och hans käresta,
Hon svarade hårt:
— Flickan haltade och höll på att smälta av sina
känslor. Och sedan om några månader är hon så
lagom glad åt den här natten, som skall bringa
henne så mycket ont.
— Är det du som talar? undrade han ömt. Du
som brukar vara så glad åt allt som lever och andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
