Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Jådan till bil med sina spiralfjädrar som i ett ner-
suttet sofflock i ett torparkök! Nu såg han sig redan
med värdig, hög och sträng min trona på Läkarsäll-
skapet om tisdagsaftnarna vid sidan av professor
Forsling och av alla utpekad som den beundrade och
fruktade kristne envåldshärskarens stolte judiske
efterträdare!
De hade kommit till hennes port, utan att han
märkt att de voro så nära.
— Adjö då, Jacob, sade Dora och räckte honom
en slapp liten hand.
Hade hon gått tyst hela vägen eller hade hon
talat? Han visste det icke: Hans tankar hade farit
bort med honom. Han såg på henne. Hon log det
där underbart tåliga lilla leendet, som en gång så
rört honom, Då visste han, att hon skulle lida
igenom det.
Hon försvann för honom in i portens mörker,
Den slog igen efter henne,
När Jacob kom upp i sin våning, gick han in
i sitt undersökningsrum och blinkade mot det blän-
dande elektriska ljuset, som han hastigt tände.
Blanka, skinande, blixtrande i skenet från den
starka lampan, lågo alla instrumenten, tängerna,
sonderna och curetterna, omkring honom.
Hur lätt han kunde hjälpa och befria Dora! Ett
litet skrap bara av den skarpa tingesten där borta,
och blodet, som skulle bli hennes barn, runne ifrån
henne och lättade tyngden kring hennes kvalda
hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
