Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
des, när de voro helt små, hur Betty suttit på hans
sängkant och med de mörka ögonen lysande berättat
för honom om barnens små framsteg. Hon hade lyft
sina vita fasta händer, och han hade tyckt sig se
hur hon byggde upp en framtid åt dem, en byggnad
så fantastiskt hög, att den lik ett Babels torn höjde
sig för att nå himlen. Han hade då ryckts med,
fastän han medlidsamt försökt le åt henne,
Nu såg han på henne igen. Hennes ögon glänste
åter så där. Var det annalkande tårar som hotade?
Han kände sig dum och olycklig, emedan han inte
genast kunde följa hennes tankar,
— Du känner dig visst ensam, Betty, sade han
dröjande. Jag är inte nog för dig.
Han visste ju, att han inte var nog. Men han ville
höra henne bedyra motsatsen.
— Jag är ensam, erkände hon. Vi hålla ju så
mycket av varandra, Hans. Men det är barnen. Jag
saknar dem allt. Det var så härligt höra Gotthard
förklara att han längtat hem. Ja, han längtade efter
dig också.
Hans log litet.
— Du vill dela med dig åt mig stackare, sade han
bara. Jag skall inte säga något, blott du är glad.
Hon gav honom en lätt kyss. Det var det med
Bettys kyssar att de bibehållit sin ljuva friskhet
genom åren.
När Betty en stund senare kom in från köket
med en hel bricka dignande under Gotthards supé,
fann hon Angela och Petra i salen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
