Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
vinden. De drogo ut i en rad. Gråa tysta fåglar mot
en skimrande himmel och ett blått vatten. Den lilla
Petra satt och såg efter dem, De blevo allt mindre,
försvunno till sist bort mot himlen, som smälte
samman med havet.
Så steg solen upp i sin fulla glans. En fågel på
stranden slog till en jublande drill; som fyllde luften
med en vild ton av glädje. Och med ens hade alla
fåglarna vaknat och börjat sin dagslånga sång.
Varför kom den där synen plötsligt åter för den
trettiotreåriga Petra, där hon satt i skogen? Den
fyllde henne med kvalfull längtan, så att hon gjorde
sina händer fria och sträckte ut sina armar. Hon
ville stiga i en sådan båt, som skulle flyga med
henne bort över ett stort hav. En båt med vind i
seglen, som kastat loss från en strand, där vardags-
livet fyllde små låga stugor med ett molande en-
tonigt surrande.
Petra lyfte tungt upp huvudet. Så ryckte hon till,
Framför henne stod kolportören. Han smålog mot
henne; Var det inte medlidande i det där småleendet ?
Petra kände som om någon stigit in till henne utan
att knacka. Hon reste sig. Kolportören sade:
— Fröken är visst ledsen?
O, det där avskyvärda sättet dessa trons krist-
liga hjärtemänniskor hade att alltid fråga ut om
lidanden och treva efter sjuka punkter för att
sedan få komma med olja och balsam på ens
blottade svidande sår!
— Jag satt och vilade mig, svarade Petra stelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
