Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
för underbara skatter, Hon, Petra, hade varit för
räddhågad, alltför misstrogen mot sina egna krafter.
Hon kunde den gången ha ryckt Tage Ehrencreutz
ifrån hans fästmö. I stället hade hon flytt gråtande.
Hon var tom invärtes. Hennes bröst var en ihålig
skål, som längtade att fyllas. Kärlek! Ja, varför ej
väga erkänna det? Hon törstade efter kärlek: En
kärlek som stack och brände; En kärlek som skulle
kasta henne till marken med skilda knän och ett
sköte som pulserade och bultade i blodets egen
sjudande takt.
Petra satte sig på en sten. Hon borrade ned an-
siktet i sina händer. Med naglarna raspade hon mot
sin hud. Här under huden fanns den verkliga Petra
von Pahlen. Icke den tysta, stillsamma, släta, som
gick och rörde sig i dagarnas enahanda liksom en
sömngångerska.
Som barn hade hon en sommar varit vid ett fisk-
läge, En morgon hade hon vaknat tidigt, Solen hade
just börjat strimma himlen med guld. Då hade hon
sprungit upp ur sängen och sett ut genom fönstret.
På havsstranden framför henne hade en flock
män rört sig. De voro stora och högväxta, i stövlar
och oljekläder. De voro tysta. Deras kraftiga händer
sysslade med att spänna upp segel på fiskarbåtarna,
som lågo i vattnet. Havet, blått, oändligt, krusades
av morgonens första vind. Nu hissades seglen. Men
ingen mast gnisslade, intet ljud hördes: Allt var
tyst, stilla, hemlighetsfullt, som i en dröm. Hon såg
männen stiga i båtarna. Nu fylldes de grå seglen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
