Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
de flesta människor, fanns väl ett begär att berätta
om sig själv:
— Hela min släkt har varit bönder och allmoge,
sade han långsamt, utom min far, som var klen och
därför fick läsa till folkskollärare. Med tiden blev
han också klockare därhemma, eller kantor som det
skulle heta, Jorden älskade han ändå mest av allt,
fast han var för svag för att odla den och inte ägde
mer än en liten trädgårdstäppa. Jag brukade följa
med honom, när han gick till sockenkyrkan för att
ringa i klockorna. Om söndagarna var det för guds-
tjänstens skull, dessemellan för någon begravning.
Det var en brant stege upp till tornet, där två
klöckor hängde: Man drog i ett rep, och så binglade
och bånglade det. För jämnan satt jag på ett av de
översta trappstegen. Min far öppnade luckorna, och
då strömmade solen och ljuset in. Eljes var det
skumt där uppe, bara av klockorna liksom blänkte
det. Det blev ett larm, när far drog i repen. Det lät
aldrig som klockringning där uppe hos oss. Klämt-
ningarna dånade som kanonskott, tyckte jag. Min
far var liten och böjd, och jag tyckte att han vär
märkvärdig, som kunde få klockorna att svänga av
och an. Jag var ohyggligt rädd, när klockorna bör-
jade röra sig över mitt huvud. De där stora kläp-
parna kunde falla ned, trodde jag. För resten undrar
jag, om inte barn tycka om att vara rädda. Jag blev
upprymd av det. Där i kyrkan tänkte jag på kriget.
Far hade några gamla böcker därhemma med färg-
lagda bilder från strider och drabbningar. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
