Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
slöto sig samman på dess däck, sakta viskande med
varandra. De kunde ej komma över till någon strand.
Den andra stranden, om den fanns, försvann i ett
hemlighetsfullt dunkel. Därför måste dessa män-
niskor ständigt hålla samman. De kunde inte springa
så långt ifrån varandra, då skulle vattnet dragit dem
till sig.
Petra själv, Angela, arrendatorn, Adéle och Josef,
predikanten, de hade allesammans hamnat här på
Ekas ö. Hösten slog sina grå duvovingar omkring
dem. De rörde sig långsamt, som skuggorna under
träden, skockade sig ängsligt samman, när höst-
stormen kom farande, smögo sig åter ifrån varandra,
och grepo sedan på nytt efter varandras händer.
Petra sökte ibland skaka av sig denna stämning,
som ville bemäktiga sig henne särskilt om aftnarna.
Då fördjupade hon sig i boken. Ansikten och röster
stego upp emot henne från dess blad. Men också
bokens varelser gledo gärna in i denna hennes värld.
Deras drag och karaktär fingo tycke av dem hon
ständigt såg omkring sig. Och ur töcknet höjde sig
Ekas bruna gård med fönster som stilla blickande
ögon och med en vid gårdsplan, vilkens kiselstenar
och grus med en klingande ton återgåvo glidande
fotsteg.
En kväll när Petra satt så innanför mörknande
fönsterrutor, kom hennes bror Hans in på gården.
Han hade strövat omkring på landsvägen och inte .
alls tänkt sig till Eka. Men så med ens hade han
sett gården framför sig, Ljuset lyste så vänligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
