Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
medan nya skott ständigt sköto fram. Hars son,
gossen som stod här, skulle en dag med svidande
hjärta uppleva detsamma, känna samma ångest in-
för ett åldrat ansikte tätt bakom ett ungt och blomst-
rande. En rad av ansikten, vilka speglade sig rtidens
vätten, som obarmhärtigt gled vidare; till sist ut-
suddande dem alla bland en lek av vidgade ringar.
— Är det bra nu? sade Gotthard och vände sig
om.
— Du är mycket chic, svarade Hans ironiskt.
— Det är sista modet, sade Gotthard. De: är så
här — litet demoniskt.
Jaså du vill vara demonisk, tänkte Hars. För
vem? För Angela naturligtvis.
— God dag, här äro vi, hördes Angelas röst borta
vid tröskeln.
Hon var klädd i något ljusblått, som himlen. För
första gången tyckte Hans att hon föreföll riktigt
fullvuxen. Petra kom in. Hön hade en stillsam be-
haglig gång. Det såg knappast ut, som om hon
rörde sig.
De äro på något sätt nya för mig, tänkte Hans,
då han hälsade på dem.
Petra hade en spets om halsen, en gammal spets,
lätt elfenbensfärgad av ålder, och hennes hud stod
så vit mot den. Och så kom Adéle. Hon var mycket
urringad i en vit sidenklänning, som hon en gång
för länge sedan sytt åt sig och sörjt över att hon ej
haft tillfälle att begagna här på landet. Hennes lilla
torra gestalt liknade en vålnad i den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
