Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
och futtiga. Man blev så liten inför Gud, vars väl-
dighet sträckte sig över himmel och jord.
Angela såg sig omkring. Hon hade inte tänt ljus.
Spegeln blänkte litet. Det var en silverstake på
hyllan som lyste i glaset. Den såg nästan ut som en
stjärna. Men på himlen funnos i kväll inga stjärnor.
Angela föll sakta på knä: Hon stirrade på den glän-
sande fläcken i spegeln. Hon ville älska, omfattas av
någons armar, slutas i någons famn. Hon trodde att
det var mot Gud hon sträckte sig. Men det var väl
hennes unga kropp som sökte en man. Stjärnan i
spegeln tycktes henne nu som ett milt blickande öga.
— Ack Gud, bad hon blygt. Hjälp mig! Tag mig!
Hon darrade litet, där hon låg, och hon slöt tungt
ögonlocken. Och då var Gud där. Han fyllde rum-
met med sin andedräkt. Det viskade omkring henne.
Skuggorna flydde mot väggarna, vilsna sökande sig
undan. Allt blev med ens så stilla:
Angela såg framför sig en äng. Den var över-
sållad med blå blommor, glänsande av daggdroppar.
Varje blommas kalk lyste som ett öga. Orörliga
speglade de himlens blå och de vita farande sky-
arna. Sådan ville Angela vara, Ett strålande öga
som mötte Guds blick. Men över ängen slingrade
sig plötsligt starka trädrötter som ormar. De ville
kväva blommorna som ödmjukt böjde sig undan.
Det var säkert Guds vrede! Han släppte den lös över
jorden, och man måste böja sig för den. Den gjorde
ont. Den tuktade.
Angela drog häftigt efter andan. Hon vred sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
