Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
sakta, där hon låg på sina knän. Det var vällust i
hennes fruktan — en sötma på hennes läppar.
— Ack Gud, tag mig — bad hon igen.
Och hon tyckte sig lyftas upp i en stark famn.
Hennes huvud böjdes på den fina halsen. Hon sjönk
in i en hänryckning, som kom blodet att rusa genom
hennes ådror. Och så med ens var hon lätt och
drömde sig flyga genom en rymd, som bländade
henne med sitt vita ljus:
Det är himlen, tänkte hon lycklig.
Då ropade någon på henne. Det var Petra som
ropade, och snabbt, alltför snabbt, kom Angela till-
baka till jorden. Hon gick nedför trappan med
blanka ögon.
Betty stod där nere och ville taga god natt.
— Adjö, Angela, sade hon,
— Adjö, sade Angela.
Hon tyckte att hennes egen röst kom långt bort-
ifrån,
Hon sprang strax upp till sitt rum igen. Men nu
var det icke detsamma. Redan hade extasen flytt.
Rummet, som nyss darrat och lyfts genom oändliga
rymder, tycktes tungt, orörligt som jorden själv.
Angela tände lampan. Uppe i taket lyste en rund
skinande fläck från lampglaset. Skuggorna i vråarna
och under möblerna kröpo ända fram till Angelas
plats. När hon vände sig om, såg hon sin egen
skugga svart och oformlig sträcka sig över väggen.
Hon såg sorgset på den, Hon tyckte det var hennes
jordbundna själ, som ville hålla fast henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
