Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
— God dag, Petra, hälsade han glatt. Det var bra
roligt att få se dig igen.
Han presenterade formellt Dora för Petra.
— Dora är min tacksammaste patient, fortsatte
han, och hans mörka ansikte lyste.
Petra, som ej sett Jacob Levin på länge, fann att
han blivit magrare. Hans ansikte, så karakteristiskt
med den utspringande näsan och de svarta ögonen,
hade ett sammanbitet uttryck av liv och energi.
De gingo in i salongen tillsammans. Jacob pratade.
Dora sade ej mycket. Med ens märkte Petra att en
skugga for över hennes ansikte och att hon fick ett
lyssnande uttryck. Det hördes röster 1 förstugan.
Strax därpå steg löjtnant Osborn Macson in i
salongen tillsammans med Betty. Och när Petra nu
såg honom, förstod hon, varför Dora till sist ovill-
korligen måste dragas till en man som Jacob Levin.
Löjtnant Macson gav sin hustru en välvillig nick
och hälsade med självmedveten artighet på Petra,
som han föreställdes för. Liten, rödbrusig, en smula
fetlagd, spatserade han över golvet, som om hans
inträde i rummet varit av stor vikt och betydelse.
Han var uppblåst, fylld av sig själv, det kunde man
strax begripa. När han talade, smattrade hans röst.
Det lät som när änder lyfta i vassen och i en skock
flyga bort.
— Vi, fru von Pahlen och jag, ha gått och talat
om idrottens betydelse, sade han genast han slagit
sig ned. Det är ett mycket intressant ämne. För när-
varande är jag anlitad som gymnastiklärare i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
