Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
— Kanske det, Jacob, sade hon eftergivande. Gå
nu, fortsatte hon. Jag måste vara ensam.
Och när Jacob lydde henne och sakta stängde
dörren bakom sig, kastade Betty en sorgsen blick ut
genom fönstret. Där gick Hans ännu; Stackars lille
Hans, vad han måste ha längtat efter henne! Betty
gav honom i smyg en slängkyss. Så grät hon på nytt.
För första gången syntes henne livet hopplöst.
Jacob följde Petra hem. De togo genvägen över
skogen. Jacob hade berättat henne om Hans’ sjuk-
dom, De voro: båda ledsna.
— Vad tyckte du om Döra? sade Jacob slutligen
för att tala om något annat, mindre sorgligt.
— Å, hon var förtjusande, sade Petra vänligt.
Hon överraskade mig med att stå gömd i hennes
päls. Jag fick en sentimental önskan att själv bo
i den, att själv vara en sådan där liten intagande
kvinna.
— Du, Petra? sade Jacob förvånad. Du skall inte
vara annorlunda! Jag har alltid beundrat dig. Du är
så lugn, så god. Den som får dig borde vara avunds-
värd.
Han såg sig omkring:
— Tycker du det är kallt? Kunna vi sätta oss här
kanske?
Jacob bredde ut sin kappa över en sten. Petra
satte sig. Jacob lutade sig tätt intill henne.
— Du är sådan att man vill tala förtroligt med
dig, sade Jacob leende. Förstår du? Jag håller av
Dora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
