Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Och i detsamma hon sade det, visste hon ju att
hon bara frågade efter honom, därför att hon brann
av längtan att få se honom på nytt.
Han steg in, medan de samtalade; Han kom direkt
från ladugården i höga stövlar och med smutsiga
händer efter att ha hjälpt drängarna:
— Är Adéle borta? sade han oroligt. Hon är kan-
ske i skogen. Det har hänt så många gånger förr.
Blev hon ond över något?
Predikanten vred nervöst sina feta stora händer.
— Ja, viskade han. Hon blev nog ond. Jag tror
jag sade något som sårade henne.
— Vad då? frågade Tord snabbt.
Predikantens blick, som riktades mot Tord, var
fylld av ovisshet. Kunde han väl säga till den äkta
mannen att han allvarligt bett Adéle inte smyga sig
upp till honom i kväll?
Hans liv hade blivit så tungt av vedermöda. Han
fick aldrig vara ensam med Herren längre. Adéles
hesa röst ljöd ständigt för hans öron. Han hörde
den också nu, där han stod framför hennes man.
— Vi gå väl ut och leta, sade Petra åter.
— Ja, men då måste fröken sätta på sig väl. Det
är kallt ute.
Tords röst lät mycket bestämd. Han hade varit
nära att säga du till Petra. Redan tyckte Petra att
hon och Tord uppförde en pendangkomedi till den,
som Adéle och predikanten spelade.
Alla fyra möttes efter en stund ute på gårds-
planen. Arrendatorn hade lyktor med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
