Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
lysten oro runtomkring henne som i en hoppande
och pickande fågelflock.
Hans var den, som allra mest sken upp, när den
röda Dora kom in. Han hade eljes blivit magrare
bara på två veckor. Petra betraktade honom an-
satt av farhågor. Hans kostym hängde som en säck
omkring honom.
Ja, det vår nog väl, att de hade Dora här, tänkte
Petra.
När Petra gick hem igen från Ekered, hade det
slutat snöa. Snön smälte på vägen, Solen lyste plöts-
ligt fram för första gången på länge. Men Petra
kände ängslan, som om något skulle hända. Där var
Hans” sjukdom. Kanske kunde han ändå bli frisk.
Han såg dock inte så ut. Doras barn var dött. Hon
hade själv velat det från början. Hon trodde hon
kunde regera över liv och död, hade hon sagt. Ack,
det var just vad man inte kunde!
En isande känsla av dödens närhet grep plötsligt
Petra, så att hon stannade mittpå vägen. Vem gällde
det nu? Var inte en hand redan utsträckt för att slå
ned på någon av dem? Vem? Petra såg upp mot
himlen, Hon tyckte att rymden var tom och att
hennes eget bröst fylldes av denna tomma rymd.
Hon svällde därav, var icke längre mänsklig med
lemmar och hud till att begränsa hennes kropp, hon
omspände hela världen, men förmådde ändå icke
rymma något som fanns i den. Hon stod stilla vär-
kande av tomhetens ångest.
Då kom en ung kvinna raskt gående på vägen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
