Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Hans von Pahlen sade från sin ända av bordet:
— Ett nytt år — det betyder att man är ett
stycke närmare döden.
Han hade inte tänkt säga det så högt. Men nu
hörde alla det, och det blev så tyst vid bordet. De
sågo den lille Hans sitta där hopsjunken och mager
liksom med spår av liemannens skära redan i ryn-
korna i sitt ansikte. Men Benno Levin, som älskade
god mat och nu vid fågeln hämtat sig från fröken
Alexandra Vind-Frijs’ sång, utbrast:
— Det nya året bär idel goda skänker i sin famn,
det skola vi vara övertygade om. Tänk på att det
är ett litet spädbarn, det som nu skall träda över
tröskeln, och små barn föra lycka med sig.
— Lilla pappa, sade Betty varmt. Du äter väl
inte för mycket fågel?
Åter satt Betty tyst. Hon såg oroligt på Hans.
Hon sörjde över att hon nog snart skulle mista ho-
nom. Också hon trodde det. Mitt i detta glada säll-
skap tänkte också hon bara på döden. Hon hade
velat trösta honom. Men hon kunde det inte.
— Se här, Hans, sade hon ivrigt och räckte ho-
nom de fyllda tallrikarna, som om hon hoppats att
maten skulle bota honom.
Då ringde det i telefonen. Jacob kastade servetten
och sprang upp.
— Ursäkta, sade han hastigt. Det är nog till mig.
Han gick bort till apparaten. Medan han talade
och någon svarade i andra ändan av telefontråden,
fick hans ansikte ett spänt och uppmärksamt uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
