Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
När Thomas vände sig om, gick en karavan av
lastade kameler tätt efter himlens rand. Deras bör-
dor tycktes skymma solen. Men expeditionen hade
brutit upp på morgonen med en hop små fromma
mulåsnor. Thomas förstod att detta luftens och
dagrarnas spel fördubblade mulåsnorna, ställde dem
ovanpå varandra, så att de blevo höga som kameler.
Allt var förtrollat. Ian såg en jättelik vit sten
resa sig ur den ocean som svallade runtomkring
platsen han oavlåtligt rörde sig på, utan att det
lyckades "honom att komma vidare. Ett ögonblick
senare stötte hästens hovar emot skelettet av en
valfisk, Hur hade det kommit dit för att förvittra
i ödsligheten? Och nyss var den en sten, ett märke
rest av de hemlighetsfulla skumma väsen, som här
lade försåt för alla bleka vita mördare, som vågade
intränga på deras mark,
Men när solen sjönk, dog också den väldiga
oceanen bort, som Thomas’ ögon hela dagen hade
sett. Intet hav, inga högtidligt travande kameler,
ingen jättelik fiskmås, under vilkens vingar Thomas
drömt att jorden och han själv skulle få vila. Ett
litet tåg av små trötta män, vilkas ögon svedo av
solhettan, en rad av små utsläpade mulåsnor med
hängande huvuden och stapplande ben drog fram
under den mörknande himlen för att finna en
skyddad plats till lägerstad för natten.
Thomas hade icke kunnat glömma denna dags
hägringar. Små trötta män leva i ett litet fattigt
rike av sträv grå ödslighet, där små trötta mulåsnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
