Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
han hade övergivit sin mor liksom han övergivit
sin unga fästmö, Petra von Pahlen. Nu skulle hans
mor icke längre sända honom dessa långa kärleks-
fulla brev som han år efter år fått mottaga här ute.
”Du ser ju väl om dig?” brukade hon skriva. ”Du
är väl rädd om dig?”
Ack, för henne hade han alltjämt varit den hjälp-
löse gossen, och hon kunde icke förstå, hur han för-
mådde reda sig utan hennes milda förmaningar:
Och där han satt i mörkret hade han sträckt ut
handen som förr, när han var liten och darrande
trevat efter sin mors hand. Nu skulle aldrig méra
den ömma och varma handen sluta sig om hans,
Men det var ju han som hade bort trösta sin mor,
när hon skulle dö. Då borde han varit nära och
slutit sina händer om hennes för att jaga bort de
skrämmande skuggor, som följa med döden och
ångesten de där sista ögonblicken som ingen kan
förtälja om.
Han hade stigit upp då och gått fram till fönstret.
Fumligt hade han dragit draperierna åt sidan. Där
ute vilade trädgården i glittrande månsken. Träd
och buskar växte i detta flödande blanka ljus. En
buske, överfylld av små röda blommor, brann som
en flamma av eld. Den såg ut som vore den själva
trädgårdens hjärta, som här i stillheten och tyst-
naden öppnade sig och i svaga andetag pustade ut
sin kärleks glöd över allt omkring sig. Thomas hade
aldrig varsnat trädgården så vacker. Han kände sig
instängd i rummet. Han kunde icke nå skönheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
