Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
där ute. Återspeglade den kanske som ett stilla
vatten en annan värld som rörde sig där uppe bakom
stjärnorna och som hans blickar icke kunde skönja?
Hägringarna ute i vildmarken hade givit honom
samma känsla av overklighet — samma längtan att
famna det som var fulländat.
Han kände sig fattas av ett par nakna armar.
Manolita hade vaknat och funnit platsen bredvid sig
tom. I hennes svarta ögon tände månskenet två
skinande solar. Thomas hade velat berätta för henne
om sin mör. Men han visste ju att hon inte skulle
förstå honom, och så lät han sig på nytt smekas av
henne och försökte i hennes omättliga famn glömma
att han varit en dålig son.
— Giv mig ett barn, Nahuelta från Nahuelbuta,
giv mig ett barn, Guajilda och Inami, hade han
mumlat. Men Manolitas sinnlighet hade förblivit
steril.
Nu — nu hade han ändå själv en son!
— Cecil, mumlade Thomas, där han låg i sitt
rum och icke kunde sova.
Och namnet som han framviskade, som om hans
läppar sakta smekt det, gav honom en känsla av
lycka som icke något av de minnen, vilka stigit upp
framför honom, kunnat skänka. Den där lille gossen
med den blanka luggen över pannan och de svarta
ögonen så klara och glänsande, så ogrumlade ännu
av livet, var dock hans. När han själv blev gammal,
skulle i denne gosses själ hans egen livslust och
längtan åter sjuda och växa. Cecil var dock en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
