Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
och småprinsarnas lärare och sköterskor och för
fosterlandet och bondetåget och böndernas försvars-
vilja och ädla redobogenhet till de mest vidsträckta
ekonomiska uppoffringar. Det skrapades med stolar,
alla reste sig, leveropen skallade, Var femte minut
sjöngs unisont Ur svenska hjärtans djup och var
tionde Du gamla du fria. Vita skjortbröst blänkte,
munnar öppnades och skreko, saftiga av vin och sås.
Jacob såg på Dora. O, hon satt där mittibland de
högtidliga odalmännen, de ordensprydda gamla
herrarna och sin i uniform uppsträckte man, en
blomma skön och fin i ljus klänning.
Hon log mot Jacob. Och han blev strax på bättre
humör.
Så småningom serverade flinka kyparhänder
kaffe och punsch och likörer. Anton var röd i an-
siktet nu. Han tummade på en tjock cigarr, bör-
jande känna sig som hemma. Men i denna oändliga
lokal, där musiken spelade och människor sorlade,
drog det ändå i hans bakhuvud, knep som en tång
minnet av de instängda kamrarna därhemma, av
hustrun vid spisen, en flugas surr mot fönsterrutan.
Och i hans numera uppmjukade sinnesstämning
tyckte han att basfiolens dova puffande där framme
i orkestern lät som Stjärnas råmande hemma i ladu-
gården.
Där kom fram en ung herre till familjen Roösen-
rauchs och Jacob Levins bord. Han räckte Jacob
handen och tog en glad överblick av gubben. Utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
