Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
om han ville kyssa henne? Nej, han hade sagt att
det aldrig mer skulle ske. Aldrig mer! Också det
var förfärligt — som om något toges ifrån henne.
Älskade hon honom då? Det visste hon inte. Hon
hade aldrig varit kär. Jo, som fjortonåring hade hon
svärmat för Tage Ehrencreutz. Men han var ingen
man, inte en sådan som Thomas Meller.
I en avlång spegel i ett juvelerarfönster skymtade
hon sig själv. Skuggan av henne for över glaset ett
ögonblick, när hon gick förbi. Då mindes hon
skuggorna av flygande fåglar ute på de solbelysta
fälten vid Eka gamla gård. Hon ville vara där nu,
ha fri himmel och en vid rymd omkring sig. Husen
här tvingade sig inpå, som tänkte de inringa henne.
De hotade, som ville de falla över henne med sin
last av människor och öden.
Den där hösten på Eka hade hon levat i ett slags
religiös extas. Ännu glimmade inom henne pärlor
från ensamma timmar, då hon tyckte sig se himlen
öppen. Men nyss där inne i Thomas” rum hade hon
erfarit något liknande. En svidande sällhet, en grym
plåga, som ville förbränna henne. Var det kärlek?
Angela ilade vidare. I ett gathörn sprang hon rakt
i famnen på Hans von Pahlen.
— Angela, sade han. Vad gör du ute?
Då visste hon inte, vad hon skulle svara.
— Kom och följ mig ett stycke, sade han.
Så gingo de stillsamt vid varandras sida, den
flygande flickan och denne trötte man, som bar på
sin dödssjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
