Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
alldeles ensam. Jag kan inte glömma det. Jag är så
gammal mot er — och snart gammal på. allvar,
Hon skrattade litet åt hans ”på allvar”. Då drogs
hans ansikte samman,
-— Åtminstone är jag gammal, därför att ni är
så ung, Och så har jag varit med om så mycket.
Långa tider har livet för mig varit fullt av faror —
och av gnagande tomhet som åldrar mera. Och nu
när jag fått ett slags lugn, äntligen — nu kom ni.
— Jag? viskade Angela.
— Först var det — det att ni var så lik Petra,
Jag flyttades tillbaka år i tiden. Sedan — sedan var
det ni själv. Den lilla Angela. Den unga lilla Angela
von: Pahlen ....
Hon blev upprörd, när hon hörde honom uttala
hennes namn så där. Flon vandrade åter inne i den
stora violetta blommans kalk. Hon tyckte sig åter
se kvinnornas ansikten le mot sig. Deras läppar voro
förseglade. Men alla buro de på den stora hem-
ligheten, som hon snart skulle veta.
— Får jag bli er vän? sade Thomas sakta. Jag
är ganska ensam. Låt oss bli vänner. Vi skola lära
känna varandra. Jag skall inte skrämma er — som
sist.
Då hade Angela velat slå armarna om honom.
Hon skulle viska något i hans öra, hänga sig fast
vid honom. Men hon stod bara stilla med sin glän-
sande blick i hans.
— Ni vill det? sade han.
— Jag vill det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
