Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Så kunde Paula och Angela icke riktigt finna var-
andra igen. Paula trodde att det berodde på henne.
Hon gav alltid gärna sig själv skulden.
— Vet du, sade hon nu för att tala om något
annat, Alexandra har blivit så konstig.
— Värre än vanligt? log Angela.
— Ännu konstigare. Du minns hon hade en ung
bondson boende hos sig. Det låter otroligt, men jag
misstänker faktiskt att hon blev pin kär i honom.
Det var ett stort uppträde hemma häromdagen. Jag
hörde hur mamma grät och bad henne om något.
Hon var alldeles osynlig de där bondedagarna.
Mamma fann det så tomt, förstår jag. Det är som
om hon inte kunde vara utan Alexandra. Och nu
går Alexandra omkring med ett så besynnerligt
leende. Som om hon hade en hemlighet. Det är väl
därför mamma gråter. Och Stellan, må du tro,
Stellan gör sig formligen till för Alexandra. Han
har alltid varit hennes gullgosse. Han var så inställ-
sam som liten. Mig skuffade hon undan, hon har
väl aldrig tålt mig. Men Stellan klappade hon om
och sade: ”Stellan förstår mig.” Då log Stellan mot
henne med ena halvan av sitt ansikte, medan den
andra drog sig upp till örat i en ful grimas. Grima-
sen såg hon inte.
— Stellan är ett riktigt odjur, sade Angela bestämt.
— Å nej, medlade Paula. Han är nog snäll, han
också.
— Jag tycker inte han är så snäll mot dig just, att
du precis har anledning att prisa honom, sade Angela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
