Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
På vägen till schäslongen sparkade han otåligt
till en tavla på ett staffli. Det var en skiss av greve
Gusten klädd i Kiss” nattrock och med en liten hund-
piska i handen. I högra hörnet hade infällts en bild
av Hönsekinds slott och däröver tre piniekottar ur
fideikommissariens färska grevliga vapen.
Så tittade Kiss sig försiktigt omkring, som om
han inbillat sig att greven ännu fanns i rummet och
kunde se honom. Och med en skygg rörelse rättade
han till porträttet igen.
Ack, han ville icke för allt i världen stöta sig med
sin frikostige vän. Från sin far, som hela sitt liv
bockat sig för kunglighet, för grevar och baroner
och höga herrar, där han gått som lakej och vakt-
mästare på slottet och i Riddarhusets salar och
expeditioner, hade Kiss ärvt en vördnad för allt som
var fint och hade ett klingande namn. Han ansåg
och ordade också vitt och brett om det när som
helst, att han var en ättling av Karl XV. Hans far-
mor skulle gynnats av denne Djurgårds-Casanova.
Yttre omständigheter gjorde det icke helt osanno-
likt att den folkkäre monarkens svaghet eller styrka
i andra hand avsatt även denna ruttna frukt. Och
Kiss tog väl vara på denna möjlighet och förvand-
lade den till ett obestritt faktum.
Greven brukade banna honom för hans narrak-
tighet. Greven själv var vilt högfärdig. Men det föll
honom aldrig in att i detta avseende jämföra sig med
sin skyddsling. Ändå var ju aristokratismen hos ho-
nom nära på lika tvivelaktig och misstänkt, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
