Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
var gammal nu, och just nu ville hon vara ung —
ung som Angela.
Det går inte att bli ung igen. Det är ett av de ting
som äro så alldeles omöjliga. Åren kan man inte
rycka tillbaka. De äro så oåterkalleliga. Man vill stå
vid stranden av ett hav och ropa på dem. Och ett
eko skall gäckande svara. De finnas icke där borta
vid havet, åren, som man ropar på. De ha lagrat
sig i ens hud. De åderförkalka ens hjärta. De tynga
ens kropp. Och ändå äro de ingenting man kan taga
på och plocka upp och kasta bort. Då dödar man sig.
Jag är väl ändå inte så gammal? tänkte Petra
Ett par och trettio. Trettiofyra, knappast mer.
Ja, men det betyder mycket när man älskar. Den
kvinna som älskar skall helst vara ung och rosig
med blank hud, som Angela. Ja, som Angela! Den
kvinna som älskar skall inte ha minnen. Hon skall
älska för första gången, kyssa för första gången.
Ingen skall ens ha andats på henne; Så vilja män-
nen. Så vill Thomas! Men det var ju just Thomas
hon älskat för första gången och kysst för första
gången!
Petra kröp ihop i sängen, kände mörkret som ett
gömsle. Hon avundades Angela. Alla dessa år hade .
hon haft henne hos sig, sett henne utvecklas och slå
ut till en skön blomma. Hon hade väl tänkt ibland:
En gång kommer någon och tar henne ifrån
mig.
Men Thomas! Det hade hon ändå inte drömt om.
Hon var nära att skrika högt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
