Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Nu hade Tage hyrt sig en liten ungkarlsbostad
och hade flyttat ifrån Hertha. De hade ännu icke
fått hemskillnad, men de hade börjat på allvar för-
handla om saken och hade var sin lilla advokat-
schajas.
— Jag är snart fri, sade Tage, och hans röst fick
en ljusare klang.
— Och du? frågade han äntligen.
Men Petra visste inte vad hon skulle säga om
sig själv.
— Jag — jag, sade hon blott, osäkert och tre-
vande.
Det var som om hon stannat för att ropa på sig
själv. Men från de djupa skuggorna under parkens
träd och buskar kom intet svar.
Tage märkte inte hennes tvekan. Han var inte
sådan att hans tankar hade så lätt att flyga in i en
annans själ.
De gingo runt i Humlegården. Det var som om de
inte kunde besluta sig för att gå var till sitt.
Nu började den ena lyktan efter den andra blossa
upp. Det blev ett mystiskt sken som i ett sagospel.
Himlen ovanför träden antog en svag violett färg,
som om också ljus börjat brinna bakom de tunga
molnen.
Åter fattade Tage Petras arm, då de gingo förbi
en lykta. Hon vände sitt ansikte, blekt i lyktskenet,
mot honom.
— Petra, sade Tage lågt och ivrigt: Du har inte
förändrat dig. Minns du en tavla jag visade dig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
